Onsdag den 22 december 2010, klockan var strax efter midnatt och jag pratade i telefon med Daniel som var på jobbet. Sa god natt och gick till sängs med lite Dumle och slog igång samma film som jag sett varje kväll de senaste veckorna. Love Actually.
Jag känner att jag har några diffusa sammandragningar, inget som gör ont utan det är knappt så att jag märker det så jag bestämmer mig för att kliva upp och ta två Alvedon för annars skulle jag ligga och störa mig på det där istället för att sova. När jag är på väg till köket tänker jag passa på att ta en sista kissning så inte det heller skulle störa och jag fick en underlig känsla när jag satt på toaletten och drog en sniff i trollerna. Nej det luktade inte fostervatten men jag bestämde mig för att lägga dit ett trosskydd bara för att. Tankarna snurrar när jag tar Alvedonen och bestämmer mig för att gå och hämta min telefon som ligger i sängen, när jag backar upp från sängen igen känner jag att något börjar rinna och rusar in på toaletten.

När Danne svarar så skrattar jag fram att vattnet har gått. ”VA? Är du seriös? Jag sa precis i komradion att du ringde igen och sa på skämt att nu har säkert vattnet gått OCH SÅ HAR DET DET!”.
Jag fortsätter att skratta och drar ner trosorna och en liten pöl skvätter ut så jag sätter mig snabbt på toastolen och får sitta där och skratta samtidigt som vattnet plaskar ner, han säger att han kommer hem med en gång och vi lägger på. Jag sitter kvar där på stolen och skrattar och vet inte vad jag ska göra så jag ringer till mamma och berättar att vattnet har gått. Sen tar jag en handduk mellan benen och ringer till förlossningen och vi ska få komma in på kontroll (standard då vi har 12 mil dit). Danne kommer hem och jag hoppar i duschen och står och skakar för att jag är så taggad, Danne passar på att torka upp pölarna jag har lämnat efter mig lite här och var i lägenheten innan han tar en dusch. Jag tackar mig själv för att jag tagit med en mega-binda hem och tar på mig den plus ett par kalsonger för att hålla den på plats.

Väskan var inte packad eftersom jag var säker på att det var tid kvar innan det var dags så jag tar en blå kasse från Ikea och slänger ner det viktigaste, barnvakten kommer och klockan var runt halv tre när vi rullar iväg mot Gällivare. Jag känner absolut ingenting och vi båda skrattar och är helt uppe i varv där i bilen, vädret var perfekt och inga djur efter vägen så det var väldigt lugnt och skönt.
Strax före fyra på morgonen var vi framme och fick direkt göra en CTG-kurva, inga sammandragningar men bebisen hade väldigt hög puls så istället för att bli skickade till patienthotellet blev vi inskrivna på BB för att vila en stund och se så att det blev bättre. Nästa kurva så var fosterljuden mycket bättre, under tiden var bebisen vaken och härjade omkring så att hela magen gungade. Det var så overkligt att snart skulle den lilla människan vara på utsidan istället!
Bara värkarna skulle komma gång så att något händer.

Klockan var kvart i sex när jag äntligen började känna något och tio över sex bestämde jag mig för att kliva upp för att få gå omkring, tog ner värktimer-appen och sammandragningarna kom med ca 3 minuters mellanrum och höll i sig i 40 sekunder.
Men sen blev det bara glesare och fick kanske tre värkar under den tiden så jag bestämde mig för att försöka sova lite, inget registrerades på CTGn men jag kände att det satt på rätt ställe så jag hoppades att personalen skulle tro på mig när jag sa att jag kände! Jag lyckades somna mellan värkarna och låg i sängen i ca 40 minuter innan jag kände att jag var tvungen att tänka på hur jag andades när sammandragningarna började komma mer regelbundet igen.

Strax efter nio klev jag upp i sängen för att kunna röra på mig, ytterligare en kurva senare sa jag att jag höll på att skita på mig så en bm kom in för att undersöka mig innan jag blev godkänd för att gå och dumpa. 3½ cm öppen och tappen var nästan helt utplånad och då var klockan 10, bm säger att jag får gå och bada om jag vill och det vill jag göra och säger samtidigt att jag vill ha epidural så fort jag får ta den. Jag bajsade omänskligt mycket och var helnöjd, nu skulle jag slippa skita på mig sen!
Går över och fyller badkaret med vatten och hoppar i, det var trixigt att hantera värkarna där och jag får stå på alla fyra och gunga på något konstigt sätt. Just i det läget känner jag mig som en flodhäst. När klockan är 11 kommer bm in och jag får kliva upp, det var en förlossning i salen brevid också och narkosläkaren var på väg dit för att sätta en epidural så jag skulle undersökas och förberedas så han kunde sätta epidural på mig också direkt efteråt.
4 cm öppen och en nål sätts i handen, på med CTGn igen och inga värkar registrerades. Oavsett var dosan satt på magen och vilken känslighet som var inställd. Jag sa att jag faktiskt HAR värkar.

Klockan är kvart i tolv när narkosläkaren kommer in, bra timat tyckte jag då värkarna började göra ondare och jag mådde illa. En annan bm var där inne då så att min kunde äta lunch. Halv ett var allt klart och bm sätter en skalpelektrod för att ha bättre koll på fosterljuden, jag var fortfarande bara 4 cm öppen (helvetesvadseeeegt) . Jag kände hur tråden rörde på sig när bebisen rörde på sig så det låg jag och skrattade gott åt.
Klockan ett skickar jag iväg Danne till vårat rum så han får sova en stund, det var många cm kvar och jag tänkte passa på att vila jag med nu när jag bara kände trycket ner vid värkarna istället och behövde inte andas genom värkarna. Pratade lite i telefon med min storasyster, min svägerska och även pappa för att uppdatera läget. Ringde till min mamma som hade kommit upp till Kiruna och jag hörde Oliver babbla i bakgrunden och då ville jag bara hem, saknade honom massor!
Kvart i två kommer bm in och jag ska få gå och kissa, värkarna kom tätare när jag stod upp så vi båda tyckte att jag skulle stå upp efter att jag undersökts igen. Jag är 6 cm öppen och allt är mjukt och fint där inne när klockan är två, hon ville kännas hur det blev vid en värk men självklart kom det aldrig någon. Nya bm kommer in och presenterar sig och ett värkstimulerande dropp har tagits in till rummet men vi skulle avvakta med det, båda går iväg inför skiftbytet och jag skickar ett sms fem över två till Danne att han kan komma tillbaka till förlossningen.

Jag tycker att han tar tid på sig att komma och pang bom ändras allt, trycket neråt blir värre och det är otroligt svårt att stå emot att trycka med när kroppen trycker på. Jag ringer till honom men inget svar. Nästa värk kommer och jag ringer på klockan, då var det läskigt att vara själv och som vanligt registreras inget på CTGn men sköterskan ser att jag har svårt att hålla emot så hon gick och hämtade barnmorskan.
Halv tre kommer en annan sköterska in och jag ber henne hämta min sambo så hon springer iväg och gör det, bm säger att jag inte behöver stå emot utan jag kan trycka med om jag vill för jag var helt öppen. ”SERIÖST!? Hur fan har det kunnat gå så här fort?”. Bm säger till sköterskan något om att det inte är många värkar bort, just då får jag en värk och börjar pressa på. Dörren öppnas och där står Danne nyvaken och förvirrad.

Han kommer och ställer sig brevid mig där jag ligger i sängen på högra sidan med vänster ben i vädret för att kunna krysta, det enda jag kan tänka på är att det är så absurt att jag ligger och föder barn. För varje gång jag krystar kommer världens lass med bajs, det känns som det iaf, och både bm och sköterskan går i skyttetrafik mellan sängen och sopkorgen för att kasta skiten.
Det luktar bajs och gör sjukt ont, jag svär mer än vad jag någonsin har gjort. Jag säger att jag inte vågar trycka så mycket för det känns som att mitt urinrör ska spricka, jag lägger även till att jag har ångrat mig och vill inte mer. Alla sa att jag skulle fortsätta trycka (fan vad förbannad jag blev, häll käften liksom) och att det var så nära nu.
Jag var tvungen att lägga mig på rygg istället och i den värken känner jag att huvudet faktiskt var på väg ut, då blev jag peppad och tryckte lite extra och hände hur det kom ut. Nu ville jag att det skulle vara över så ingen jävla paus här inte utan fortsatte pressa och kände hur kroppen kom ut.

Daniel vände sig mot mig med ett stort leende och tårar i ögonen, jag förstod direkt. Det var en flicka som kommit ut. Fast jag trodde att han hade sett fel men jag fick sätta mig upp och titta på den lilla personen som låg mellan mina ben och skrek. Det var en snippa där. Det var en Lova där!
Pappa fick klippa navelsträngen när den pulserat klart och sen lyfte han upp henne till mig, det var så overkligt att hon var ute nu och att allt var klart. Vi pussades och var så glada. Ut med moderkakan och under tiden jag fick tre små stygn så åt hon för första gången.

Hon hade kommit med ansiktet uppåt så det var därför det gjorde så mycket ondare än med Oliver. Men trots det och att det gick så fort i slutet så att jag knappt hängde med själv är jag väldigt nöjd över förlossningen!

Den 22 december 20120, klockan 14.49 föddes Lova. 3470 g och 47 cm.

Måndag den 20 april 2009, jag och Daniel åker de 12 milen till Gällivare för att träffa en läkare och bedöma om en igångsättning. Jag hade gått upp 32 kilo under min graviditet och hade extremt mycket vätska i kroppen så varje steg jag tog gjorde ont, det var 7 dagar efter beräknat datum och vi hade inga större förhoppningar om att vi skulle lämna sjukhuset med bebisen på rätt sida om magen.
Det var en väldigt trevlig barnmorska som mötte oss vid dörren och visade oss in till undersökningsrummet där jag fick göra en CTG-kurva och vänta på läkaren, läkaren var väldigt glad och tyckte att det var dags. Jag skulle bli igångsatt morgonen efteråt.

Barnmorskan frågade om vi ville åka hem eller bli inskrivna på BB redan nu, det fanns många rum lediga så vi slapp patienthotellet om vi ville stanna och vi tyckte att det var lika bra att stanna för då skulle vi få slippa stiga upp jättetidigt igen så vi gick in på rummet för att lämna våra saker och båda bubblade av lycka och kramades. Snart skulle vi vara föräldrar!

Tisdag 21 april 2009, jag hade inte skrapat ihop många timmars sömn under natten utan låg med en jäkla massa tankar i skallen. Luddiga tankar och jag somnade från och till men tittade ofta på klockan och den gick så sakta, jag ville bara att läkarronden skulle börja!
När det äntligen var morgon och CTG-kurvan var klar berättade barnmorskan som jobbade att det inte var säkert att jag skulle få bli igångsatt ändå då det var andra som också var inne för bedömning om igångsättning den dagen, jag blev jätteledsen men tänkte att det inte fanns så mycket att göra åt det.
När det var dags för läkarrond så fick jag visa upp mina fötter och fick veta att jag skulle bli igångsatt med prostaglandingel när ronden var klar!

Klockan nio på morgonen var det dags, en hinnsvepning och sen gel på det. Blev rullad till rummet igen och skulle få ligga ner i två timmar för att det inte skulle rinna ur.
Lika bra att försöka sova tänkte jag men det tog runt 45 minuter så började jag känna mig lite lätt skitnödig, det kom som i pulserande vågor och jag kunde inte riktigt ligga stilla. När det äntligen hade gått två timmar så gick jag upp för att gå på toa men inte ens en ynka fis kunde jag släppa ut.
Det kändes som mensvärk, fast lite starkare, och jag visste som inte vad jag skulle göra så då började jag bli rädd eftersom jag antog att det bara skulle börja göra ondare sen. Jag plingade efter en Alvedon kvart över ett och en bm kom då in för att undersöka mig, inget hade hänt men jag fick gå över till förlossningen och lägga mig i badet!

När klockan var två låg jag och svettades i badet och hade börjat komma in i andningen vid varje värk, det gjorde inte ondare utan kändes som intensiv mensvärk. (min mensvärk sitter i ryggen och stör)
Då kom nästa skift in och presenterade sig och från halv tre till halv fyra togs det ytterligare en kurva, jag kunde inte ligga ner utan fick stå upp under tiden så jag kunde röra på mig. Tio i fyra hämtar bm oss och vi får gå till undersökningsrummet (jag fick absolut INTE lägga mig i sängen i förlossningsrummet) och när vi är där inne känner jag att det börjar rinna något. När jag böjer mig fram för att dra ner trosorna så kommer det mer och det visar sig vara fostervatten, tappen var utplånad och jag var öppen nästan 3 cm då.

Jag mådde illa vid varje värk som kom så jag vågade inte testa lustgasen, det enda som funkade var att stå vid gåbordet och gunga med höfterna och andas under värkarna. En infart sattes på handen efter att jag frågat om epidural, klockan var fem när jag fick gå och kissa och bm ringde efter narkosläkaren. Nästa undersökning var jag öppen nästan 4 cm och allt gick i snigelfart enligt mig.
Jag fick lägga mig i sängen för att vänta på narkosläkaren, varför vet jag inte men den bm som jobbade verkade väldigt stressad och virrig, så där låg jag runt 45 minuter innan han äntligen kom in på rummet!

Efter att första bedövningen lades så blev det tydligen bråttom att få mig på rygg då fosterljuden registrerades dåligt, bm tog hinnan och satte fast en skalpelektrod och mitt i allt tittar jag bort mot Daniel som sitter i fåtöljen i hörnet. Kritvit i ansiktet. I efterhand berättade han att han var livrädd just då och trodde att bebisen skulle dö.
När det var klart fick jag böka mig bakåt igen för att få dit epiduralen och jag kan inte beskriva hur fantastiskt det kändes att bara ha ett tryck neråt vid varje värk. Jag kunde prata igen och få i mig lite saft och Dextrosol, illamåendet var helt borta. Klockan var då kvart i sju.

När klockan var halv tio tog de tempen på mig, jag hade fått feber och fick Alvedon mot det. Snart skiftbyte igen så när klockan var kvart i tio undersöktes jag när nya personalen var i rummet. 5 cm. Vad faaan!?
Epiduralen hade börjat släppa så jag hade ont vid varje värk igen, det var en ny smärta som verkligen tog luften ur mig och jag kände att jag fan inte skulle palla med det här. Klockan tio blev jag undersökt på nytt och då var jag öppen 8 cm, inte konstigt att jag hade så ont. Jag kämpade med att andas igenom varje värk och bara slappna av i kroppen men det var svårt, kändes som att jag spydde fast baklänges.
Personalen hade lämnat rummet så vi var ensamma en kvart ungefär, på den tiden så hann jag bajsa i sängen vid en värk eftersom jag inte hade lyckats slappna av utan lät kroppen trycka. Det jag låg på byttes ut (har ingen som helst aning om vad det heter, kiss-blod-gegg-skyddet iaf) och jag blev tappad på urin.

Halv elva undersöktes jag igen och jag var då fullt öppen, huvudet var fortfarande en bit upp men bm kände att det gled ner fint för varje värk som kom så snart skulle jag få börja krysta. Hon berättade hur jag skulle göra om jag ville hjälpa kroppen och jag bara skrek i huvudet, jag blev så rädd och allt blev overkligt. Skulle jag föda barn? Pressa ut en bebis? Jag? Nu?
Det var ju så långt bort alldeles nyss och nu fullt öppen, jag är inte redo GE MIG KEJSARSNITT!! skrek jag. Fast inte högt utan bara i mitt huvud. I verkligheten nickade jag och tittade på när de förberedde för utdrivningen..

Kvart i elva fick jag börja krysta, mellan värkarna fick jag andas lustgas som var inställd på det lägsta för att ge bebisen mycket syre. Det sved utav helvete och nu kändes det som en evighet mellan värkarna och jag trodde ingenting hände för varje gång jag pressade. ”DEN SITTER FAST!” skrek jag lite småarg men bm sa lugnt och stilla att det gjorde den inte och att jag fick sluta skrika och vända kraften inåt och trycka på istället.
Så jag krystade och det brände, fick en varm handduk mot underlivet innan det var dags att krysta igen och då hände det. Då verkade det som att huvudet hade kommit ut och när jag öppnar ögonen och tittar ser jag en kropp komma ut, frågar Daniel om den är ute och ser hur min mage som skvalpar ihop och skrattar till åt det.

Daniel tittar på mig och frågar om han ska berätta vad det är för kön, jag svarar ja såklart och han viftar till med fingret. ”Det är en pojke!” säger jag och precis då lyfter barnmorskan upp honom och jag får se det vackraste jag någonsin har sett!
Efter att navelsträngen hade pulserat klart fick jag upp honom på magen, Danne klippte navelsträngen och jag var så lycklig. Kunde inte sluta titta på honom.
”Men.. Det här är ju ingen Jonathan. Vad ska han heta? Åh herregud mitt stackars barn har inget namn!” var det första jag sa. (10 timmar senare kom namnet)

Den 21 april 2009, klockan 23.05 föddes Oliver. 3515 g och 48 cm.