Måndag den 20 april 2009, jag och Daniel åker de 12 milen till Gällivare för att träffa en läkare och bedöma om en igångsättning. Jag hade gått upp 32 kilo under min graviditet och hade extremt mycket vätska i kroppen så varje steg jag tog gjorde ont, det var 7 dagar efter beräknat datum och vi hade inga större förhoppningar om att vi skulle lämna sjukhuset med bebisen på rätt sida om magen.
Det var en väldigt trevlig barnmorska som mötte oss vid dörren och visade oss in till undersökningsrummet där jag fick göra en CTG-kurva och vänta på läkaren, läkaren var väldigt glad och tyckte att det var dags. Jag skulle bli igångsatt morgonen efteråt.

Barnmorskan frågade om vi ville åka hem eller bli inskrivna på BB redan nu, det fanns många rum lediga så vi slapp patienthotellet om vi ville stanna och vi tyckte att det var lika bra att stanna för då skulle vi få slippa stiga upp jättetidigt igen så vi gick in på rummet för att lämna våra saker och båda bubblade av lycka och kramades. Snart skulle vi vara föräldrar!

Tisdag 21 april 2009, jag hade inte skrapat ihop många timmars sömn under natten utan låg med en jäkla massa tankar i skallen. Luddiga tankar och jag somnade från och till men tittade ofta på klockan och den gick så sakta, jag ville bara att läkarronden skulle börja!
När det äntligen var morgon och CTG-kurvan var klar berättade barnmorskan som jobbade att det inte var säkert att jag skulle få bli igångsatt ändå då det var andra som också var inne för bedömning om igångsättning den dagen, jag blev jätteledsen men tänkte att det inte fanns så mycket att göra åt det.
När det var dags för läkarrond så fick jag visa upp mina fötter och fick veta att jag skulle bli igångsatt med prostaglandingel när ronden var klar!

Klockan nio på morgonen var det dags, en hinnsvepning och sen gel på det. Blev rullad till rummet igen och skulle få ligga ner i två timmar för att det inte skulle rinna ur.
Lika bra att försöka sova tänkte jag men det tog runt 45 minuter så började jag känna mig lite lätt skitnödig, det kom som i pulserande vågor och jag kunde inte riktigt ligga stilla. När det äntligen hade gått två timmar så gick jag upp för att gå på toa men inte ens en ynka fis kunde jag släppa ut.
Det kändes som mensvärk, fast lite starkare, och jag visste som inte vad jag skulle göra så då började jag bli rädd eftersom jag antog att det bara skulle börja göra ondare sen. Jag plingade efter en Alvedon kvart över ett och en bm kom då in för att undersöka mig, inget hade hänt men jag fick gå över till förlossningen och lägga mig i badet!

När klockan var två låg jag och svettades i badet och hade börjat komma in i andningen vid varje värk, det gjorde inte ondare utan kändes som intensiv mensvärk. (min mensvärk sitter i ryggen och stör)
Då kom nästa skift in och presenterade sig och från halv tre till halv fyra togs det ytterligare en kurva, jag kunde inte ligga ner utan fick stå upp under tiden så jag kunde röra på mig. Tio i fyra hämtar bm oss och vi får gå till undersökningsrummet (jag fick absolut INTE lägga mig i sängen i förlossningsrummet) och när vi är där inne känner jag att det börjar rinna något. När jag böjer mig fram för att dra ner trosorna så kommer det mer och det visar sig vara fostervatten, tappen var utplånad och jag var öppen nästan 3 cm då.

Jag mådde illa vid varje värk som kom så jag vågade inte testa lustgasen, det enda som funkade var att stå vid gåbordet och gunga med höfterna och andas under värkarna. En infart sattes på handen efter att jag frågat om epidural, klockan var fem när jag fick gå och kissa och bm ringde efter narkosläkaren. Nästa undersökning var jag öppen nästan 4 cm och allt gick i snigelfart enligt mig.
Jag fick lägga mig i sängen för att vänta på narkosläkaren, varför vet jag inte men den bm som jobbade verkade väldigt stressad och virrig, så där låg jag runt 45 minuter innan han äntligen kom in på rummet!

Efter att första bedövningen lades så blev det tydligen bråttom att få mig på rygg då fosterljuden registrerades dåligt, bm tog hinnan och satte fast en skalpelektrod och mitt i allt tittar jag bort mot Daniel som sitter i fåtöljen i hörnet. Kritvit i ansiktet. I efterhand berättade han att han var livrädd just då och trodde att bebisen skulle dö.
När det var klart fick jag böka mig bakåt igen för att få dit epiduralen och jag kan inte beskriva hur fantastiskt det kändes att bara ha ett tryck neråt vid varje värk. Jag kunde prata igen och få i mig lite saft och Dextrosol, illamåendet var helt borta. Klockan var då kvart i sju.

När klockan var halv tio tog de tempen på mig, jag hade fått feber och fick Alvedon mot det. Snart skiftbyte igen så när klockan var kvart i tio undersöktes jag när nya personalen var i rummet. 5 cm. Vad faaan!?
Epiduralen hade börjat släppa så jag hade ont vid varje värk igen, det var en ny smärta som verkligen tog luften ur mig och jag kände att jag fan inte skulle palla med det här. Klockan tio blev jag undersökt på nytt och då var jag öppen 8 cm, inte konstigt att jag hade så ont. Jag kämpade med att andas igenom varje värk och bara slappna av i kroppen men det var svårt, kändes som att jag spydde fast baklänges.
Personalen hade lämnat rummet så vi var ensamma en kvart ungefär, på den tiden så hann jag bajsa i sängen vid en värk eftersom jag inte hade lyckats slappna av utan lät kroppen trycka. Det jag låg på byttes ut (har ingen som helst aning om vad det heter, kiss-blod-gegg-skyddet iaf) och jag blev tappad på urin.

Halv elva undersöktes jag igen och jag var då fullt öppen, huvudet var fortfarande en bit upp men bm kände att det gled ner fint för varje värk som kom så snart skulle jag få börja krysta. Hon berättade hur jag skulle göra om jag ville hjälpa kroppen och jag bara skrek i huvudet, jag blev så rädd och allt blev overkligt. Skulle jag föda barn? Pressa ut en bebis? Jag? Nu?
Det var ju så långt bort alldeles nyss och nu fullt öppen, jag är inte redo GE MIG KEJSARSNITT!! skrek jag. Fast inte högt utan bara i mitt huvud. I verkligheten nickade jag och tittade på när de förberedde för utdrivningen..

Kvart i elva fick jag börja krysta, mellan värkarna fick jag andas lustgas som var inställd på det lägsta för att ge bebisen mycket syre. Det sved utav helvete och nu kändes det som en evighet mellan värkarna och jag trodde ingenting hände för varje gång jag pressade. ”DEN SITTER FAST!” skrek jag lite småarg men bm sa lugnt och stilla att det gjorde den inte och att jag fick sluta skrika och vända kraften inåt och trycka på istället.
Så jag krystade och det brände, fick en varm handduk mot underlivet innan det var dags att krysta igen och då hände det. Då verkade det som att huvudet hade kommit ut och när jag öppnar ögonen och tittar ser jag en kropp komma ut, frågar Daniel om den är ute och ser hur min mage som skvalpar ihop och skrattar till åt det.

Daniel tittar på mig och frågar om han ska berätta vad det är för kön, jag svarar ja såklart och han viftar till med fingret. ”Det är en pojke!” säger jag och precis då lyfter barnmorskan upp honom och jag får se det vackraste jag någonsin har sett!
Efter att navelsträngen hade pulserat klart fick jag upp honom på magen, Danne klippte navelsträngen och jag var så lycklig. Kunde inte sluta titta på honom.
”Men.. Det här är ju ingen Jonathan. Vad ska han heta? Åh herregud mitt stackars barn har inget namn!” var det första jag sa. (10 timmar senare kom namnet)

Den 21 april 2009, klockan 23.05 föddes Oliver. 3515 g och 48 cm.